Fan vad jag saknar dig..

Jocke Berg viskade ur mina hörlurar;
"Bygg något vackert eller krossa allt"

Och det är det jag vill göra, det är det jag försöker göra. Att bygga något vackert. Det är redan vackert, men det kan bli starkare. Något som kan bestå. Allra helst föralltid. Jag ska vara stark tills dess.

(31 dagar.)

För mig är det 5 dagar kvar av mitt sommarlov. Men den här gången är det sista gången. Min sista gång som jag behöver ha ångest över att gå tillbaka dit. Det har i och för sig sina fördelar med sista året;

1. Jag tar studenten!

2. Jag fyller 18.

3. Jag ska fixa körkortet.

4. Jag kommer nästan inte läsa några teoretiska ämnen alls förutom typ religon, samhällskunskap, svenska, musikteori, psykologi osv.

5. Jag slipper äntligen ångest över ämnen så som idrott och matte!

6. Förhoppningsvis så åker vi på klassresa till London.

7. Musikalen vi ska göra.

8. Hoppas på att vi kommer göra många andra roliga shower och uppträdanden.

  Bild från en Lady Gaga föreställning som vi gjorde i maj.

Sedan finns så klart nackdelarna, dom som nog redan är ganska så uppenbar för dom flesta. Personligen tycker jag att skola borde stavas P-R-E-S-S. Eller S-T-R-E-S-S.

I år tror jag att det kan bli lite extra tufft. Jag har alltid känt både stress och press när det gäller skolan, att man hela tiden måste prestera till det yttersta.
I slutet av andra året, innan sommarlovet, så fick jag faktiskt ge mig. Vi hade flera uppgifter som skulle lämnas in innan lovet och jag blev tvungen att ta mig samman lite och acceptera att jag inte kunde göra mer än mitt bästa. (Jag har inte accepterat det förut.) Jag hade inte klarat det annars. Det resulterade dock i några besvikelser i betygen, men jag gjorde ju ändå så gott jag kunde.. Och det räckte inte? Nej, det gör det aldrig.

Söndagsnatt.

Tätt omslingrade

under ett vitt täcke.

Med ett hjärta

som smälte

under min hud.

Och jag kunde

höra ditt.

Beviset för att

det här är

verkligt.

Du & jag.

Vi två.

Ingenting annat

bara vi.

Omgiven

av ett

mörker jag

alltid annars

avskyr.

Inte nu.

Dina mjuka

händer mot

min rygg.

Dina läppar

mot mina

är något

perfekt.

Vi hör

ihop.

Every day I fight a war against the mirror,
I can't take the person staring back at me.
I'm a hazard to myself.

I'm my own worst enemy.

Don't wanna be my friend no more,

I wanna be somebody else.

Om man tänker efter, så finns det troligtvis en hel del människor i sitt liv som man älskar. Men, om man tänker efter en gång till så finns det alldeles för många som inte kan älska sig själv. Jag är en av dom. Varför ska det vara så svårt att åtminstone tycka om sig själv? Och grejen med att man ska ta sig en titt i spegeln och upprepa det man tycker är bra hos en, det funkar inte.

Personligen så är jag fruktansvärt less och trött på att känna såhär, inte finna något bra med mig själv och jag börjar undra om man ska behöva känna så resten av sitt liv.

Låten till det här inlägget har gjort ett starkt intryck på mig och jag älskar den.