Jag är precis som många andra i min ålder. Blyg och osäker. Vissa är helt enkelt bara bättre på att dölja det. Jag har tänkt flera gånger att min blyghet hindrar mig från så mycket i livet ibland. Men är det verkligen min blyghet som gör det? Jag är nog egentligen bara osäker.

I mina tidigare klasser så har jag nog haft en ganska tydlig plats. Jag fanns där, men jag visade det inte överdrivet mycket. När jag gick på mellanstadiet så var jag jättejätte blyg. Men mellanstadiet var inte heller min bästa tid av olika orsaker.

Idag däremot så ser jag faktiskt skillnad. Det är klart att man utvecklas, mognare och allt sånt när man blir äldre, men i alla fall. Jag är fortfarande det där. Blyg och osäker, men inte alls som jag varit ändå.

Personligen så är jag mer tillbakadragen i grupp. Men med min klass jag har nu på gymnasiet så kan det faktiskt fungerar bra med det i alla fall, men jag tror att jag har utvecklats som mest där under dom här snart 3 åren. Eftersom att jag har valt att gå en musikallinje - dans, sång och teater - så måste jag helt enkelt bara släppa allt ibland och just go for it! Och det har varit så jäkla nyttigt för mig. Men det var en orsak till varför jag valde den linjen - jag behöver utvecklas, tro på mig själv, utmana mig själv och våga.

Jag tror att en del av mina vänner som har umgåtts med mig privat och sedan i klass/grupp, märker att jag kan vara mig själv på ett annat sätt då. Och det är väl egentligen inget fel med det? I och för sig så kan man känna ibland att man aldrig fick en "ärlig" chans. Förstår ni vad jag menar? Jag hade kunnat vara mig själv ännu mer, men jag är för osäker. Eller blyg. Jag vet inte alltid vad som är vad eller vad som passar in bäst i olika sammanhang, men det är två egenskaper som jag inte uppskattar hos mig själv.

I helgen så har jag lagt all energi som fanns kvar på skolarbete.
Jag har pluggat för att slippa tänka.
Men när jag väl har tänkt så har jag försökt tänka på något annat.
Och det kan vara svårare än man tror.

Vi har så många fina minnen ihop,
ingenting man glömmer.
Finns så mycket jag skulle vilja säga,
men just nu så önskar jag dig allt det bästa.
Jag har alltid önskat dig det bästa.
Du är fantastisk på många sätt.

Jag är helt såld på din röst.

(Fast det har jag alltid varit)

Att hitta sin stil, hårfärg, frisyr osv, är inte alltid så lätt. Dom flesta av oss har nog testat det mesta. Jag har själv bilder från en tid då jag hade en viss stil, som jag tyvärr skäms över. Men samtidigt, varför ska jag skämmas? Jag letade efter det som var jag, det som passade mig och hur kan man veta om man inte testar sig fram? Jag valde ut några få bilder för att visa lite av mina förändringar mellan 2007-2009.

2007: Jag gick ifrån att ha hemska blonda slingor till att färga svart och byta stil. Jag älskade nog min missfärgade lugg och dödskallar.

2008: Jag bytte helt stil igen och införskaffade mig löshår. Fast det behöll jag inte särskilt länge, det blev kort igen och jag började spara till snelugg.

2009: Min lugg hade äntligen växt till sig bra, håret var svart, tjockt, fint och hyfsat långt och jag kunde tupera upp det. Senare under året blev håret ljusare och kortare. Någon månad senare var det rött.

Just idag, 2010: Så är det rött, jag har lugg och jag väntar på att håret ska växa.

Jag är inte på mitt bästa humör, jag är inte gladast i världen, mitt hjärta säger aj men ändå försöker jag hålla mig ovanför ytan. Jag älskar inte skolan, men just nu är jag glad att jag har den att gå till. Tillsammans med klassen så kommer man på andra tankar för ett tag.

Jag har bestämt mig. Bestämt mig för att satsa. Det finns viktigare saker än hur mitt hår ser ut, hur många kilon som finns på kroppen, osv. Jag ska utvecklas. Ännu mer. Jag ska ge så mycket jag kan inom sången, dansen och teatern. Vår musikal i år ska bli toppen! Och det här är trots allt mitt sista år på gymnasiet. Jag ska ge mycket tid åt mitt fotande, så mycket jag har möjlighet till. Jag ska se till att må bra och trivas med mig själv, förhoppningsvis börja med yoga. För det handlar om mig, mitt liv, min framtid. Det är min tur nu.

Idag så är det Kents låt Passagerare som finns i mitt huvud..

Har du den där känslan?
Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting avgörande hände
När jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
Nej vad menar du?
Jag vill att du förstår mig
Så vad menar du?
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?

Jag mår ännu sämre nu, men i skolan var jag i alla fall! Och dit ska jag nog imorgon också, även fast jag inte alls borde.. Men jag vet att jag annars bara kommer sitta i soffan och funderar över allt jag missar på dom nya ämnena imorgon. Och jag orkar inte med att redan efter en vecka börja ta igen vad jag missat.

I övrigt så är jag även både arg och ledsen. Ibland är det konstigt att man kan vara både och. Och just nu borde inte min kropp orka känna något annat än förkylningen, men om jag riktigt lyssnar och känner efter så finns det annan smärta inuti också. Hur mycket kan ett hjärta orka bära?

Det känns som att min enda sanna lycka här i livet har tagits ifrån mig. Visserligen tillfället, men allt det onda har ändå hittat en väg in till hjärtat. Och jag är livrädd.